Viktigaste punkterna
- Medlemsstater får inte kräva extra arbetstillstånd för arbetstagare från länder utanför EU som är lagligt anställda av ett EU-företag.
- Sökande måste tillhandahålla sex specifika dokument, inklusive ett giltigt pass och bevis på sjukförsäkring.
- Tyskland kräver ett Vander Elst-visum om den gränsöverskridande utstationeringen överstiger tre månader.
- Belgien kräver en LIMOSA-deklaration innan en utstationerad arbetstagare från ett land utanför EU påbörjar tillfälligt arbete.
- Spanien kräver ett uppehållsvisum för utstationerade arbetstagare från länder utanför EU om uppdraget överstiger 90 dagar.
Att förstå Vander Elst-visumet
Företag som är verksamma på den europeiska inre marknaden behöver ofta snabbt kunna förflytta sin arbetskraft över gränserna. När dessa arbetstagare är icke-EU-medborgare kan vanliga immigrationsregler stoppa verksamheten. Vander Elst-visumet löser detta problem. Det gör det möjligt för en arbetsgivare baserad i ett EU-medlemsland att tillfälligt utstationera icke-EU-personal för att tillhandahålla tjänster i ett annat medlemsland utan att behöva skaffa ett nytt, separat arbetstillstånd för destinationslandet.
Denna mekanism gör gränsöverskridande tjänsteleveranser praktiskt genomförbara. Genom att ta bort kravet på vanliga arbetstillstånd i värdlandet säkerställer ramverket att företag kan fullgöra kontrakt på ett effektivt sätt. Men även om ett fullständigt arbetstillstånd inte krävs, är specifika administrativa åtgärder och obligatoriska dokument fortfarande nödvändiga för att säkerställa laglig inresa och regelefterlevnad.
Ramverkets rättsliga ursprung
Detta ramverk har sitt ursprung i en tvist som involverade Raymond Vander Elst, en belgisk rivningsentreprenör. År 1989 vann Vander Elst ett kontrakt för att utföra rivningsarbeten i Frankrike. Han försökte utstationera flera av sina marockanska anställda, som redan hade giltiga belgiska arbetstillstånd, till den franska arbetsplatsen. Franska myndigheter invände, vilket ledde till en banbrytande dom i EU-domstolen (ECJ) 1994 i mål C-43/93.
EU-domstolen (ECJ) slog fast att medlemsstater inte kan kräva ytterligare arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare som redan är lagligt och stadigvarande anställda av ett EU-baserat företag som tillhandahåller tillfälliga gränsöverskridande tjänster. Att tvinga en arbetsgivare att skaffa nya tillstånd för befintlig personal begränsar friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna. Denna dom fastställde att en arbetstagares rättsliga status i hemmedlemsstaten måste respekteras av värdlandet under tillfälliga uppdrag.
Senare försökte vissa medlemsstater begränsa denna frihet genom att kräva att arbetstagare skulle vara anställda under en minimiperiod innan de kunde utstationeras. EU-domstolen (ECJ) tog upp detta i en efterföljande dom från 2006, mål C-244/04. Domstolen förtydligade att medlemsstater inte har rätt att kräva en minsta tidigare anställningstid innan en arbetstagare kan utstationeras under Vander Elst-regimen. Detta innebär att en arbetsgivare kan anställa en arbetstagare utanför EU och utstationera denne till ett annat EU-land nästan omedelbart, förutsatt att alla andra juridiska villkor är uppfyllda.
Källor och vidare läsning
- 01European Court of Justice Case C-43/93 Judgment vertexaisearch.cloud.google.com
- 02European Court of Justice Vander Elst Ruling vertexaisearch.cloud.google.com
