Viktigaste punkterna
- Arbetstagare från länder utanför EU som är lagligt anställda i ett EU-land behöver inget lokalt arbetstillstånd för att tillfälligt utstationeras till ett annat.
- Värdländer kan fortfarande kräva administrativa åtgärder, såsom Vander Elst-visum eller registrering.
- Arbetsgivare måste spara dokumentation som anställningsavtal, lönespecifikationer och lönebevis för lokala inspektioner.
- EU-domstolen slog fast att det är olagligt att kräva en minsta anställningstid före utstationering av en arbetstagare.
Att förstå Vander Elst-doktrinen
Gränsöverskridande underentreprenad i Europa blir alltmer beroende av medborgare utanför EU. Enligt Vander Elst-doktrinen kan tredjelandsmedborgare som är lagligt anställda och bosatta i ett EU-medlemsland tillfälligt utstationeras till ett annat EU-medlemsland utan att behöva ett nytt lokalt arbetstillstånd. Denna regel underlättar snabb mobilisering av arbetskraft och åtgärdar kritisk brist inom byggsektorn, transport och tillverkning.
Omfattningen av denna rörlighet är betydande. De främsta ursprungsländerna för utstationerade tredjelandsmedborgare inom EU är Polen, Slovenien och Spanien. Bosniska och ukrainska medborgare utgör de vanligaste nationaliteterna bland dessa rörliga arbetstagare. Att förstå hur man förflyttar denna arbetskraft lagligt är avgörande för att upprätthålla leveranskedjor utan att bryta mot nationella migrationslagar.
Rättsligt ursprung och EU-domstolens domar
Den rättsliga grunden för denna rörlighet är inte ny. Vander Elst-principen har sitt ursprung i en dom från EU-domstolen 1994 i mål C-43/93, Raymond Vander Elst mot Office des Migrations Internationales. Fallet gällde ett belgiskt rivningsföretag som utstationerade marockanska anställda till ett projekt i Frankrike. Franska myndigheter försökte straffa arbetsgivaren för att inte ha skaffat lokala franska arbetstillstånd.
EU-domstolen dömde till arbetsgivarens fördel. Domstolen har konsekvent hävdat att krav på ett lokalt arbetstillstånd för utstationerade tredjelandsmedborgare strider mot artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som garanterar friheten att tillhandahålla tjänster. Medlemsstaterna får inte begränsa en utländsk arbetsgivares rätt att utföra tjänster genom att införa administrativa bördor som duplicerar det skydd som redan hanteras av sändarstaten.
Under årens lopp har värdländer försökt begränsa denna frihet genom att kräva att arbetstagare ska ha en långvarig anknytning till den sändande arbetsgivaren. Domstolen har dock konsekvent ogiltigförklarat dessa hinder. I mål C-244/04, kommissionen mot Tyskland, slog EU-domstolen fast att krav på en minsta period av tidigare anställning hos den utstationerande arbetsgivaren, exempelvis 12 månader, innan en arbetstagare kan utstationeras är oproportionerligt och olagligt. Detta fastställde att även nyanställda arbetstagare utanför EU kan utstationeras omedelbart, förutsatt att de är lagligt anställda.
Landsregler för Tyskland, Spanien och Belgien
Även om lokala arbetstillstånd inte krävs kan värdländer fortfarande genomdriva administrativa krav och uppehållskrav, såsom ett tillfälligt uppehållstillstånd eller ett specifikt Vander Elst-visum, beroende på uppdragets varaktighet. Dessa regler varierar från land till land, vilket gör efterlevnaden till en komplex uppgift. Till exempel driver Europeiska kommissionen för närvarande ett överträdelseförfarande mot Tyskland. Kommissionen hävdar att Tysklands krav på att tredjelandsmedborgare måste skaffa ett ytterligare Vander Elst-visum för utstationeringar på upp till 90 dagar strider mot friheten att tillhandahålla tjänster och Schengen-reglerna.
Trots denna pågående tvist föreskriver tysk nationell lagstiftning specifika tillvägagångssätt. Enligt Section 17a i den tyska uppehållsförordningen är tredjelandsmedborgare med status som varaktigt bosatta i en annan EU-medlemsstat undantagna från visumkravet för tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Tyskland i upp till 90 dagar under en tolvmånadersperiod. För tredjelandsmedborgare utan status som varaktigt bosatta kräver Tyskland dock fortfarande ett Vander Elst-visum, vilket utfärdas som ett Schengenvisum av typ C eller ett nationellt visum av typ D, innan de reser in i landet för att tillhandahålla tjänster.
Spanien har valt en annan väg för att lagfästa dessa rättigheter. Spanien införlivade officiellt Vander Elst-principen i sina nya utlänningsbestämmelser, som trädde i kraft den 20 maj 2025, och definierade den uttryckligen som ett undantag från arbetstillstånd. För uppdrag under 90 dagar under en 180-dagarsperiod kan ett Schengenvisum krävas för tredjelandsmedborgare bosatta i EU-länder utanför Schengen, såsom Irland. Omvänt behöver arbetstagare som utstationeras från Schengenstater vanligtvis endast göra en förhandsanmälan om utstationering innan de påbörjar sina arbetsuppgifter i Spanien.
I Belgien fokuserar det regulatoriska ramverket i hög grad på social trygghet och lokal registrering. Tredjelandsmedborgare som utstationeras under Vander Elst-undantaget behöver inte arbetstillstånd eller kombinerat tillstånd för kortvariga uppdrag. De måste dock ha en uppehållsrätt på mer än tre månader i det sändande landet. Vid ankomsten måste de utstationerade arbetstagarna registrera sin ankomst hos den lokala kommunen inom tre arbetsdagar efter inresan i Belgien. Arbetsgivare måste också göra en förhandsanmälan i LIMOSA och säkra ett Portable Document A1 för att styrka socialförsäkringsskyddet.
Utstationeringsregler i Italien, Nederländerna och Irland
Om vi rör oss söderut till Italien är det rättsliga ramverket integrerat direkt i de nationella immigrationslagarna. Vander Elst-principen tillämpas genom artikel 27, paragraf 1-bis i den italienska utlänningslagen, även känd som lagdekret 286/98. Denna specifika bestämmelse gör det möjligt för arbetstagare utanför EU att utstationeras utanför de årliga kvotbegränsningar som normalt begränsar utländsk arbetskrafts inresa.
Utstationerade arbetstagare i Italien under ett Vander Elst-visum behöver inte ett ”nulla osta”, vilket är det vanliga arbetstillståndet. Istället flyttas fokus till registrering av bosättning. Arbetstagaren måste ansöka om uppehållstillstånd inom åtta arbetsdagar efter ankomsten till landet. Detta säkerställer att de italienska myndigheterna kan spåra den tillfälliga vistelsen utan att blockera tillhandahållandet av tjänster.
Nederländerna inför strikta gränser för varaktigheten av dessa tillfälliga uppdrag. I Nederländerna kan tredjelandsmedborgare utstationeras som Vander Elst-fall för en maximal vistelse på sex månader. För att behålla denna status måste arbetstagarens uppehålls- och arbetstillstånd i sändarlandet förbli giltigt under hela utstationeringsperioden. Arbetsgivare måste se till att arbetstagaren har ett giltigt pass, ett giltigt uppehållstillstånd och ett arbetstillstånd från sändarlandet för att klara lokala arbetsinspektioner.
Irland utgör en helt annan typ av utmaning eftersom landet inte ingår i Schengenområdet. Irland kräver att medborgare utanför EES som utstationeras från ett EU-medlemsland skaffar ett Vander Elst-visum före resan. Detta visum kan beviljas för högst 12 på varandra följande månader, vilket är längre än många Schengen-gränser. Den irländska ansökan om Vander Elst-visum måste skickas in online via AVATS-systemet upp till tre månader före det planerade resedatumet. Det är av avgörande betydelse att sökandens pass är giltigt i minst sex månader efter det angivna avresedatumet från Irland.
Checklista för arbetsgivares regelefterlevnad
Att navigera i dessa skiftande nationella regelverk kräver ett systematiskt tillvägagångssätt för dokumentation. Även om värdlandet inte kan kräva ett arbetstillstånd, har det full behörighet att granska dina anställningsregister. Underlåtenhet att visa upp de nödvändiga dokumenten vid en inspektion på plats kan leda till höga böter och projektförseningar.
Arbetsgivare måste sammanställa en standardiserad dokumentation för regelefterlevnad innan en arbetstagare korsar en gräns. Denna dokumentation måste innehålla uppdaterade juridiska bevis på anställning och försäkring. Vid utstationering till Schengenländer måste arbetstagarna ha en reseförsäkring med en minsta täckning på 30 000 €, inklusive akut medicinsk vård och hemtransport.
För att säkerställa regelefterlevnad måste arbetsgivare samla in och underhålla följande obligatoriska dokument: Ett portabelt dokument A1 för att bevisa aktiv socialförsäkring i sändarlandet.En ifylld förhandsanmälan, såsom LIMOSA-deklarationen för uppdrag i Belgien.Arbetstagarens anställningsavtal från hemlandet, som visar ett aktivt och lagligt anställningsförhållande.Nyligen utfärdade lönespecifikationer, tidrapporter och bevis på löneutbetalningar för att verifiera efterlevnad av lokala lagar om minimilön.Ett giltigt pass och uppehållstillstånd från den sändande EU-medlemsstaten.
Säkerställa efterlevnad vid gränsöverskridande utstationeringar
Vander Elst-doktrinen erbjuder en kraftfull mekanism för att använda din befintliga arbetskraft från länder utanför EU över europeiska gränser. Det är dock inte ett frikort. Varje medlemsstat behåller rätten att kontrollera sina gränser och verifiera att utstationeringar är tillfälliga, verkliga och förenliga med lagstiftningen.
Arbetsgivare måste noggrant kontrollera lokala anmälnings- och registreringsregler för att säkerställa helt regelkonforma gränsöverskridande uppdrag. Genom att uppfylla de specifika kraven på visum, registrering och dokumentation i mottagarlandet kan företag genomföra gränsöverskridande projekt effektivt och utan juridiska risker.
Källor och vidare läsning
- 01Corporate Immigration EU corporateimmigration.eu
- 02Arletti & Partners arlettipartners.com
- 03European Union Portal europa.eu
- 04Rödl & Partner roedl.com
- 05VisaGuard Berlin visaguard.berlin
- 06Salas Immigration salasimmigration.co.uk
- 07Van Belle Law vanbellelaw.com
- 08Irish Immigration Service irishimmigration.ie





